Vintern för med isg helt nya tankar.

Att blogga, vad innebär det egentligen? Måste man bara skriva om sitt liv, sin sorg, kläder, smink och hur kul livet kan vara? Jag trodde att min blogg skulle handla om mitt liv, kläder och allt annat "vanligt" blogg material. Men jag känner att det är inte därför jag vill skriva. Jag vill skriva om mina tankar om livet och hur jag ser på livets mysterium.

För ungefär fem minuters sen såg jag på en dansk dokumentär, den handlade om barn som blev sexuellt utnyttjade av sin pappa och minst 14 till olika män. Män som säkert har familj, ett bra jobb och är fina medborgare men på torsdagskvällen har dem ett viktigt jobb möte aka sätta på en 11 årig flicka! När jag ser hur hemska människor är blir jag mörkrädd men absolut inte förvånad. Människors lidande blir ofta en ondcirkel och det är svårt att bryta den. Det är inte bara svårt för en själv utan även för familj, vänner, socialen och övriga höga poster inom samhället. Idag lever människan med sig själv, sitt elände och ens egna tankar. Ibland tittar man bort mot grannens hus säger ett artigt,
- Hur mår du?
Svaret förväntas bli ja och oftast blir det också ett ja även om det egentligen är ett nej. Om det någon gång blir ett nej blir man oftast förvånad. Man lyssnar, tar in, frågar och efter det återgår man till sitt elände, sina tankar och sig själv. Handlar det om döden blir det oftast bara ett,
-Beklagar! Och så fort som möjligt försöker man ta sig därifrån eller prata om något annat. Jag menar inte att människan är okänslig men rädd för att säga eller göra fel. Men att göra något överhuvudtaget leder oftast bara till en lättnad hos sig själv och en tacksamhet hos grannen.

Så mycket "helvete" man hör varje dag blir man nästintill immun. Jag känner mig maktlös, otillräcklig och förbannad. Förbannad på människor inklusive mig själv. Hur kan vi låta oss själva att bli monster? Ja man är ett monster om man inte ingriper inte gör något. Vilket gör mig till ett monster och antagligen även dig. Jag vet att en människa inte kan göra allt eller knappt ingenting och det gör mig så förvirrad. Hur ska man kunna få en värld att fungera när inte ens en familj med fyra personer fungerar? Jag känner ofta att mitt liv inte är helt det är alltid något som saknas. Det jag tror hjälper för att finna helheten i hjärtat är att vara där för andra, ingripa när något är fel och visa sitt stöd även om det är jobbigt.

Egentligen blev det här inlägget ganska förvirrat men jag känner ändå att budskapen är äkta och faktiskt rätt lärorikt. Även om jag bara är nitton år har jag fått växa upp ganska motvilligt faktiskt. När jag fyllde arton kände jag ångest VUXEN NEJ det blir för jobbigt! Jag anade inte då vad som väntade mig två månader senare men i och med det har jag förändrats som människa både på gott och ont. Mogen nä knappast men det var mitt första steg till mognad!!